HEM

LIVE

NYHETER

MUSIK

VIDEO

FOTO

OM

BUTIK


FOTON

MIN MUSIKALISKA RESA
av Sten G Gustavsson
Del I 1964-1969

Julen 1964 fick jag två EP-skivor i julklapp. En med The Rolling Stones och den andra med The Kinks. Alla tidigare skivor med Little Gerhard, Beatles och liknande lades åt sidan. Kinks "You Really Got Me" brände sig in i hjärnan med hårda tag och så ville jag uttrycka mig, kände jag redan då. Förutom att spela ackord¨på mammas piano var blockflöjt det alternativ av musikaliska instrument som stod till buds just då och inget av dessa kändes rock&roll precis.

När jag skulle fylla 10 år flyttade vi till Kungsbacka och jag lärde känna en jämnårig kille, Christer Mentzer. Han hade äldre bröder som hade ett POPBAND kallat "Who´s Friends"! De repade i familjen Mentzers garage och jag blev helt tagen av vad jag hörde och såg där. Det där ville jag göra! Även Christer hade samma tankar och vi smidde planer på ett eget band. "Gå hem till dina föräldrar och säg att du vill att de köper dig en elgitarr", sa han. Sagt och gjort men så lätt gick det inte. "Först måste du ju LÄRA dig spela gitarr",sa farsan och det kan man väl i efterhand tycka var ett bra argument. Så jag blev anmäld till gitarrkurs i Musikskolan och en akustisk gitarr som hette "Eko" inköptes i "Anderssons Musikaffär".

Året var 1966 och varje torsdag var pest för då var det gitarrlektion tillsammans med en handfull andra elever och en gitarrlärare som hette Rune. Han brukade avsluta eller börja varje lektion med att själv spela "Du är den ende" med fullfjädrat fingerspel och finesser. Detta var, tror jag, för att sporra oss men jag kände mig bara nedtryckt och förbannad. Sen var ju de låtar vi satt och plinkade efter noter på två-tre strängar, som "En sjöman älskar havets våg" och "Vi gå över daggstänkta berg" LÅNGT ifrån vad man egentligen ville lära sig. Jag var glad när jag var sjuk eller skadat mig så jag slapp dessa lektioner.

Men Rune måste snappat upp detta för en kväll sa han "Du kan komma efter lektionen istället så kan visa dig några ackord." Ackord ingick tydligen inte i kursen men när jag fick lära mig dem öppnades en ny värld för mig och jag kunde kompa till mina grammofonskivor hemma.

Ett avgörande tillfälle på min resa kom 1968 "Hippie-året" och jag hade just fyllt 13. Familjen var i Slottsskogen av någon helt annan anledning, men där skulle bli något sorts mindre uppträdande och en kille sitter på scen med en elgitarr och lirar bluesriffs. Kanske var det någon slags soundcheck, jag vet inte, men de HÄR harmonierna drabbade mig ännu mer än något annat och jag ville bara hem för att försöka på min gitarr. Man kan säga att jag då började mitt utövande av sologitarr, men i början fattade jag inte att man skulle använda alla strängarna så jag höll mig nog till bara två och mamma frågade; "Är det något indiskt du spelar?".

del II

I 8:an och 9:an lades den slutliga grunden för min musiksmak. Det köptes skivor med Cream, Johnny Winter, Steppenwolf, Deep Purple, Black Sabbath m.fl. och andra för tiden nya artister och Woodstock-filmen sågs. Min första rockkonsert var Deep Purple i Konserthuset Gbg hösten 1970.

Mina tidigare livebandupplevelser hade varit svenska popband som The Mascots, The Shakers e.t.c. och jag blev direkt imponerad av Deep Purples ofantligt många högtalare, hade aldrig sett något sådant tidigare. Föreställningen började med Gilbert O´Sullivan, en sångare vid en flygel och det var väl så där lagom kul. Efter något som känns som en evighet kommer plötsligt DP ut på scen och river av "Speed King". Jag blev totalt GOLVAD! Hade aldrig tidigare hört så hög musik och med en bas som vispade runt inälvorna, kändes det som. Blev med en gång förälskad i den här typen av uppträdande och köpte biljett till alla band som kom till Konserthuset innan Scandinavium byggdes. T.ex. Ten Years After, Jethro Tull, T.Rex, Yes, Black Sabbath, Iron Butterfly m.fl.

Under den här tiden umgicks jag mycket med min klasskamrat Thomas "Igge" Irgard som jag känt sedan 7:an. Vi delade musiksmak och s.k. "sjuk humor".Vi såg på Monthy Pyton och läste tidningen MAD. OCH så kom den då, vintern 1970, "GRAND FUNK RAILROAD Live"! En trippel-LP med den amerikanska trion med basisten Mel Schacher som delade sina dominerande basriff med Don Brewers trummor och Mark Farners gitarr och sång i EXAKT TRE lika delar! Detta var den ultimata POWERTRION och jag och Igge ville göra precis likadant. Vi hade ingen trummis men köpte AUDEX-förstärkare , högtalare och gitarrer. Igge en vit Höffnerbas och jag en Hagström Viking sunburstfärgad.Vi satte upp grejerna i mitt pojkrum och började jamma a´la CREAM. En söndagsmorgon fick min pappa nog och fläkte upp dörren och vrålade "förstår ni inte att ni plågar oss??" Hur det kom sig att vi fick repa i fritidsgården "Villa Valand" vet jag inte, men vi tog en taxi med vårt pick och pack och for dit. En kille som hette Lennart Phil och var några år äldre anslöt sig som trummis och jag minns den underbara känslan av att till slut spela i ett band! Den konstellationen höll inte länge, men vi fick 1971 reda på om en några år yngre trummis; Calle Stridh.

Tillsammans bildade vi PIRUM PARUM FLASKMASKIN (PPF). Vet inte vem som kom på namnet, men säkert var det en travesti på GRAND FUNK RAILROAD. Repandet på fritidsgården var över men min pappa som var rektor på en skola lät oss repa i musiksalen, antagligen för vi inte skulle komma på tanken att repa hemma igen. Efter två terminer på gymnasiet hoppde jag av skolan och fick en praktikplats hos "Andreassons Musik" i Gbg. Ägaren, Andreasson själv. älskade att demonstrera el-dragspel men unga rockorienterade musiker behandlades svalt. Jag fick mest sitta uppe på vinden och stämma butikens musikskolas gitarrer. En dag sa herr A; "jag tycker du ser ut som du kommer från skogen och passar inte in här. Klipp dig och skaffa en utbildning!" Då sa jag; "O.k. då går jag från anställd till kund, jag vill köpa den där gitarren" och pekade på en ny Hagström med det inte alltför romantiska modellnamnet "H II N" och hoppades att gubben skulle känna sig lite dum och ge mig lite rabatt.. Glömmer aldrig det fina svarta rektangulära fodralet med röd plysch inuti och lukten från gitarren. Vi var oskiljaktiga i 47 år tills någon djävul snodde den i april 2018.




PIRUM PARUM FLASKMASKINS första gig skedde på Kungsbacka torg 17/4 - 1972 i samband med något Lions-jippo och så var PPF igång! Nu följde en intensiv period med massor av spelningar på fritidsgårdar i hela Göteborgsområdet+ Lerum, Floda, Gråbo and beyond inkluderat. Tillsammans med skolfester och annat hade vi 1972 och 1973 "häcken full",

del III

Sommaren 1972 var första gången Interrailkortet lanserades och tågluffning blev ett begrepp bland ungdomar.. I augusti stack jag ensam ut en månad på de europeiska järnvägarna. Mitt första mål var Reading-festivalen utanför London som pågick över en helg. Det fanns ingenting i närheten av något sådant i Sverige på den tiden om man undantar "Festen på Gärdet" i Sthlm. Men den bestod ju bara av en massa, för mig, inhemska småtråkiga proggskallar. På Reading-festivalen fick jag bl.a.se & höra RIKTIGA band som; TEN YEARS AFTER, Rod Stewart & THE FACES, GENESIS, STATUS QUO, ELO, FOCUS och många fler.


Resten av min resa bestod av klubbspelningar av uppräknade band och några till. Vad som slog mig var all rök & pyroteknik som banden använde och det triggade mig att göra det med Pirum Parum. Dock fanns ingenting av detta i Sverige vid denna tid utom fyrverkerier avsedda att användas utomhus till nyår och påsk. Nu var det höst och långt kvar till nyår men jag gick till järnhandeln och fick följa med en expedit i blårock upp på vinden där fyrverkerierna och smällarna förvarades. Jag köpte några bengaliska eldar och snurrande solar och frågade om de också hade något som rök? "Jaae", svarade han, "sulle la vara en sån häringa då" och jag fick en stav stor som ett tjockare stearinljus ungefär, inlindat i brunt papper. "Rävsvärmare" stod det på den och att den skulle antändas uppifrån, så jag köpte ett par stycken såna också.


Vi startade showen med en KONFETTIBOMB tillverkad av en stor kaffeburk i metall med ett Kinaskott i botten med utstickande stubin genom ett hål längst ned på burken. Ovan på det fullproppad med konfetti bestående av dagstidningar sönderklippta i bitar ca 3x3 cm. Jag testade en på gårdsplanen utanför föräldrahemmet (ingen var hemma) och den funkade fint. Tyckte dock att lite mer kraft skulle behövas så jag tvinnade ihop TVÅ Kinaskotts-stubiner till vår spelning på Varlaskolans julfest 1972 som hölls i gymnastiksalen. På den tiden öppnade vi alltid med att spela "Schuberts Militärmarsch" (den från julaftons-Kalle-Anka-Tomtens-verkstad) och mitt i detta på ett givet tecken skulle bomben brisera och sen skulle en tung rocklåt följa. En klasskamrat från 9:an Ulf Kristoffersson (numera politisk reporter TV4 och författare) hade till uppgift att tända stubinen,på Konfetti-bomben som stod centralt placerad på scenen. Med TVÅ Kinaskott blev det en ordentlig smäll vill jag lova! Burken gick rätt upp i taket och ner som en projektil, tidningskonfettin regnade ned med brinnande och glödande kanter så publiken och Ulf fick stampa på dem så inte eldsvåda skulle uppstå. Bandet lirade obesvärat på fram till finalen när röken från "Rävsvärmaren" skulle välla ut. Innan dess hade, förutom en massa låtar med en ljudnivå runt 110 db, bengaliska eldar och pyro-solar snurrat, blixtrat och smällt utan problem. MEN när det gällde den avslutamde röken från "Rävsvärmaren" hade vi missat TVÅ viktiga saker. Dels texten där det stod "BRINNTID 8 min", för 8 minuter är ganska långt när en stickande, kvävande och osläckbar rök går ner i lungorna. Vad jag hade köpt var något jägare kastade ner i grävlingsgryt och rävlyor för att få upp djuren för att skjuta dem. Hoppas verkligen inget sånt finns idag! Som alla förstår fick gymnastiksalen utrymmas och på skolgården stod 200 hostande och tårögd publik. Den garvade gamle skolvaktmästaren John's lakoniska replik: "Detta var värre än Lützen", sammanfattar det hela bra.

del IV

Våren 1974 gick GT ut med att det på sommaren skulle hållas en tävling "GT POPFESTIVAL 74" på Liseberg och av 30 utvalda band skulle 10 gå till semifinal och 2 till final. Förutsättningen var att det var egenkomponerad musik och att man inte var proffs. Detta nappade vi på och skickade in en tejp. Vilka låtar har jag glömt men vi hade en hel del att välja bland. Vi blev uttagna och sex deltävlingar där två band gick vidare skulle hållas i Lisebergsteatern under juni och juli med Peter "Jesus Christ Superstar" Winsnes som programledare. I juryn satt bl.a. Gunnar Rehlin (GP) och Roney Hartley (?!). Vad den senare visste om rockmusik var väl höljd i ett dunkel. Nåväl, PIRUM PARUM spelade på den näst sista uttagningen tillsammans med; ÖSET LURING, WHY, HÖGTRYCK och FROG 2000.


Det sistnämnda bandet var också en trio som vi. Basisten Freddie Wadling sjöng, gitarristen hette Holger och trummisen Kent (tror jag). Bara namnet "FROG 2000" var ju lite fräckt, tyckte man i alla fall 1974. Hela Lisebergsteatern var fullknôkat och på balkongen satt juryn. Efter vi spelat våra låtar smet vi upp till balkongen för att kolla på resten av banden och tjuvlyssna på juryn. När FROG 2000 spelade frågade Roney Hartley sina kollegor; "Hvad hedder bandet?" FROG 2000 svarade någon. "Ja godt, FOXES!" och så antecknade han något i sitt protokoll.

Troligen pluspoäng för PIRUM PARUM och FROG 2000 gick vidare till var sin semifinal i aug i denna omgången. Ingen av oss gick vidare till final men upptäckte också att ingen av oss hade någon bra rep-lokal.Så vi började tillsammans leta och fann rätt snart en källarlokal mycket centralt på Köpmansgatan i Gbg.

Vi inredde den med äggkartonger i taket och nedåt halva väggarna för att fä lite ljudabsoration, sen målade vi allt rött. En back mellanöl fanns alltid på plats och när man tog en flaska la man tre kronor i en burk och den som tog sista ölen ur backen hade till uppgift att tömma burken och köpa en ny back. När man tömde burken rasade enkronorna ut men också en hel del papperslappar där det oftast stod "Freddie tagit en öl skyldig 3 kr" eller så hade han stoppat i oanvända spårvagnskuponger som betalning. Men jag vet ingen som irriterade sig på detta och förresten delade Freddie alltid med sig av olika grässorter han införskaffat. Vi delade inte bara lokal vi tipsade varandra om spelningar också. Jag kommer jag ihåg att vi båda fick en spelning på Sprängkullen samtidigt och spelade SWEET JANE gemensamt som avslutning med Freddie på sång. Någonstans bland mina rullband finns vissa låtar med Freddie inspelade. Problemet är att jag inte har någon rullbandspelare och ingen ordning på banden.

På den här tiden hade vi ett par tvillingar "Bröderna Benon" som roddare. Två helgoa killar som bar och slet var vi än spelade! Nästan allt gage gick till dem och hyrbil, men det var det värt! Stefan Benon och Jörgen Benon , länge sedan jag träffade dem, skulle vara kul att återses! En gång när Igge och jag satt i hans föräldrars kök kunde man genom fönstret se "BB" komma gående mot ytterdörren, varvid Igges mamma utropade; "Vad lika de är, är de tvillingar?" I sann "MAD-anda" svarade Igge; "Nej han är enda barnet, vilken ögonläkare går du hos?"

del V

För er som även följt Denny Olsons välskrivna inlägg har vi nu kommit fram till där våra vägar korsas för första gången. Låt oss backa tillbaka till popbandstävlingen 1974 på Lisebergs Stora Scen som jag skrev om sist. Vi (PIRUM PARUM) blev ju uttagna till semifinal 17 aug 1974 och det kändes stort, men med vår tillkämpade coola aproach låtsades vi inte om det. Kommer ihåg att vi inför 1000-tals personer tågade ut på scenen och jag ville gå fram till scenkanten direkt. Plopp! så hoppade sladden från gitarren till förstärkaren ut och hamnade på scengolvet (den var för kort). Ingen bra början på spelningen och jag minns att jag darrade lite på handen när jag tryckte dit den igen. Jag tror vi spelade två eller tre låtar och inga ytterligare malörer. När vi går av scenen hängde en hop begeistrade killar över ett kravallstaket och ropade ut sina ovationer. En man direkt la märke till under denna korta promenad var en långhårig tonårsgrabb med mittbena som höjde sig över mängden och skrek " Ni var bäst! Jag ska spela med ert band!" Jaha du, tänkte vi och gick vidare till backstage och så småningom fick vi reda på att vi INTE gått till final, men jag vill minnas att vi inte sörjde det så värst.

Killen som skrek att han skulle spela med oss var en ung Denny Olson och här kommer händelsen från hans point of view; "när powertrion PIRUM PARUM från Kungsbacka gjorde entre kändes något speciellt i luften. Trion kom ut på rad med trummisen i spetsen snurrandes sina stockar mellan fingrarna. Yep-så ska det se ut, dom kommer att leverera tänkte jag. Och detta bandet ställde verkligen skåpet på rätt ställe tyckte både jag och Juhani. Efter sista akten klivit av kände jag att ett sånt här band var precis vad jag ville lira med. Det hade väl gått några månader när jag fick nys om en kille som bodde i Vallda och kände trummisen i Pirum Parum. Jag tog kontakt och vi kom överens om en dag när vi skulle träffas och trummisen hade lovat komma dit. Så där satt jag då i ett hus i Vallda och in kommer trummisen och presenterar sig som Carl Stridh. Därifrån gick det snabbt tills dom andra två i Pirum Parum bad mig ta med min gitarr till Köpmansgatan, Kronhusområdet i Göteborg. Det här bandet hade redan full utrustning, egen plansch och replokal vilket var riktigt fräckt när man var en 16-åring. Basisten som också var bandets sångare presenterade sig som Thomas "Igge" Irgard och gitarristen hette Sten Gustavsson. Jag fick min nyförvärvade Marshallrig på plats i replokalen och därefter var det dags att nöta in bandets repertoar.

Detta var i sep 1975 efter att Igge och jag hade kommit hem från vår "åka-till-London-bli-roddare-för-ett-stort-band -och-skita-i-allt-resa" (mer om detta senare). Denny var en duktig gitarrist och passade in i bandet. Rätt snart fattade jag att hans pappa var SVEN OLSON och som gammal Povel Ramel-fan sen barnsben gjorde ju det inte saken sämre. Trots en åldersskillnad på tre år bondade vi väldigt bra privat också och han kom ner till oss i Kungsbacka flera gånger och vi introducerade honom för pizza, något de inte hade i Hjällbo på den tiden. Vi gjorde allsköns gigs under den här tiden och den mest minnesvärda måste vara den på Atelierteatern i oktober 1975. Har ingen aning om hur och varför vi fick den spelningen. Förutom ordinarie PIRUM PARUM hade vi också med oss en gammal kompis Håkan Ejwertz som i vita kortbyxor och svarta gummistövlar sjöng, vad vet jag inte? Sen blev det allvar när vår roadmanger Kai Rasmusen läste egna dikter mellan låtarna.


Den enda låt jag kommer ihåg från den gången var Steppenwolfs MONSTER som har en refräng som jag sjöng med i, som i slutet går så här; "America where are you now? Don't you care about your sons and daughters?" och jag sjöng; Don't you care about your sunshine orders?" Tänkte väl vad ÄR "sunshine orders", men släppte det. På den tiden fans ju inga lyrics-sidor på något nät, så man fick ljudhärma. Vissa band hade texterna på Lp-omslaget, men långt ifrån alla. Det finns en låt med ZZ Top som heter "Mexican Blackbird" som texten för Igge och mig på 70-talet lät så här: "her Mama was Mexican and her Daddy was a HEY SUSPEJ". Långt senare i mitten av 90-talet sitter jag på krogen med en engelsk kollega och berättar just detta, vad trodde han det var? ACE OF SPADES sa han ögonblickligen! (fortsättning följer)